Män som hatar utlänningar
Publicerad 18 mars 2010 kl. 23:59. Senast ändrad 19 mars 2010 kl. 10:19
Det finns klangbotten för invandringskritik i en utbredd folkopinion. Men beslutsfattarna måste ha mod att stå emot den värsta vulgäropinionen och vända den till insikt om verkligheten.
Rubrikens "hatar" är måhända en tillspetsad tolkning. Men en färsk enkät visar att äldre finländska män är den grupp som har den mest negativa inställningen till ökad invandring i Finland.
Finska Gallup ställde frågan så här: "Av Finlands befolkning är 2,5 procent utlänningar. Anser Ni att Finland bör ta emot fler invandrare?"
Av hela befolkningen sade 59 procent nej, av männen 64. Mest negativa var män i åldern 50-64. Av dem svarade 68 procent nej.
Man undersökte också svaren visavi bostadsort. Minst negativa var de som bodde i huvudstadsregionen, där svarade 53 procent nej. I kommuner av stadskaraktär varsiffran 57, i tätt bebodda kommuner 66 och i kommuner av landsbygdskaraktär 64.
En rimlig slutsats att det största motståndet finns bland äldre medelålders män i landsorten. Motståndet är störst där erfarenheten av invandrare är minst.
Enkäten visar också att toleransen öka med utbildningen.
Man frågade också om partitillhörighet - är det någon som är förvånad över att andelen "nej" var högst baland Sanfinländarna (85 procent) oh lägst bland de Gröna (27)?
Annika Forsander, chef för migrationsfrågor i Helsingfors, har en poäng då hon intervjuas i HS; frågan "borde Finland ta emot fler invandrare" är absurd och luddig. Den tillfrågade vet inte om det handlar om flyktingar, asylsökande eller arbetskraftsinvandring.
För de flesta är dessutom skillnaden mellan asylsökande och kvotflyktingar oklar.
Motståndet mot invandring är inte bara en diffus ovilja. Det tar sig allt oftare konkreta uttryck. Hatgrupperna mot minister Thors är bara ett exempel.
I sammanhanget har många efterlyst en sansad debatt och synpunkter också från experthåll.
Det är uppenbarligen inte lätt att föra fram sådana synpunkter. I en insändare i Helsingin Sanomat (14.3) berättar forskaren Veronika Honkasalo att forskare som framträtt med sina rön på invandrarkritiska webbplatser utsattas för mängder av kommentarer kring inte bara sin forskning utan i sammanhanget helt irrelevanta aspekter på deras person och familjesituation.
Kanslern för Helsingfors universitet, Ilkka Niinisalo, drar sig inte (HS 17.3) att tala om förföljelser. Enligt Niinisalo finner man i den finländska vetenskapshistorien inga så flagranta hot mot det vetenskapliga samfundet som de osakliga skriverierna på nätet av invandringskritiker.
Niinisalo liknar situationen vid den i Stalintidens Sovjet eller den behandling Galileo Galilei utsattes för.
Fördelningen av de kritiska attityderna ger en antydan om hur avstånd och brist på kunskap göder fördomar.
Tystnaden bland etablerade politiker visar också på hur ställd man är inför inställningen hos "Arska på Teboil". En skicklig politiker vädrar opinionerna och agerar efter dem, en statsman har moralisk resning, ser längre bort än nästa val och kan gå emot vulgäropinionen när det allmänna bästa kräver det.
Finland är inte en isolerad ö, utan en del av ett globalt sammanhang. Precis som generationer av finländare funnit ett bättre liv och en plats i andra kulturer är också våra gränser öppna för nykomlingar.
Bland nykomlingarna finns både de som behövs i arbetslivet - i dag är till exempel hälften av bussförarna i Helsingfors av utländsk börd - och de som flyr omänskliga förhållanden.
Öppenhet är inte synonymt med naivitet - vi ska öppet diskutera de utmaningar som uppstår.
Just nu är det dock viktigast att synliga aktörer sätter ner foten mot hat och hot i invandrardebatten.
Henrik Othman